Den var länge sedan man skrev ner något, eller snarare fick lust att skriva ner sina tankar och beskrivningar av tankegångar. Somnaren har bestämt sig för att dröja ett litet tag, men man kan redan gå med bara en kavaj på, sitta på uteserveringar, befinna sig utomhus under den kalla men ändå på något sätt vänliga solskenet.
Varför gör man inte det då? Varför väljer man att sitta här ensam med mitt till hälften påbörjade specialarbete som jag håller på att bli besegrad av? Man känner sig så outhärdligt fri och övergiven. Dessa storstäder är verkligen gåtfulla. Stockholm är det i alla fall. Man kan nästan tro att fysikens och logikens lagar upphör att gälla när du kliver ur Arlanda Express. Här kan man trängas med hundratals (med?)människor och ändå känna sig ensam och irrelevant. Det händer mycket men ändå är det tråkigt att bo här, man ser på allting och tänker bara ”Jaha, det var väl kul” som en bortskämd unge som har sett alldeles för många fina leksaker. Dessa motsägelser verkar vara smittsamma. Det känner jag nu, för jag verkar ha detta virus i mig. Jag vet att jag gillar livet och jag vill leva det, var kommer då dess olust och apati ifrån? Nej, det måste vara staden, något är lite inte som det ska. Det är någon som saknas här, någon som gör att jag slipper de der förbannade mardrömmarna varje morgon, någon som gjorde att hela stan fylldes med något varmt och meningsfullt. När en tisdag känns som en söndag, då är det verkligen något som är på tok. Man är trött, tom och kall, inte konstigt att under sådana omständigheter utvecklar man ett sådant anti-socialt beteende.